Lokala specialiteter finns på bymarknaderna . Clintan blev berömd i San Salvatore där man spelade in ”För en handfull dollar”. En av många ödsliga ruiner på ön.

Foto: Authors's image/United Artists/Canal+

De flesta svenskar som reser till Sardinien stannar i ankomststaden Alghero, en behagligt sliten, Katalonien-färgad utpost på nordvästsidan av denna italienska minikontinent. Här är så stillsamt och vänligt att man inte kan fatta att det finns ett sardiskt ordspråk som lyder: ”De som kommer från andra sidan havet drar olycka med sig.”

Men det finns begåvade alternativ. Man kan, som vi, resa runt hela ön. På två veckor hinner man i hyrbil utmärkt med både storstaden Cagliari, de bergstrakter på östra sidan som fortfarande slåss för sitt oberoende, liksom rikefolkets luxuösa Costa Smeralda, smaragdkusten, i nordöst.

Men man kan också flytta fram positionerna bara fem–tio mil från Alghero och omedelbart få en betydligt mer varierande semester. Om man placerar sig i staden Bosa – en gång romersk huvudstad på ön – längst i söder på ”kräftkusten”, har man inte bara tillgång till en av öns mest pittoreska orter. Framför allt så är man nu inom dagstripps-avstånd från en serie attraktioner som kan överraska den mest påläste Sardinien-resenär.

Mest sensationella är nog de nästan ökenliknande sanddynerna, ofta kilometerdjupa, längs Costa Verde, ytterligare tio mil söder om Bosa.

Vid Piscinas talar vi om rena ökenlandskapet som väller ner mot Medelhavet, medan behagligt friska vindar suger upp värmen från Noradfrika bara 20 mil bort.

Författaren D.H. Lawrence skrev en gång att Sardinien ger: ”En känsla av rymd som fattas i Italien… som att springa mot horisonten.” Han måste ha skaldat detta exakt här.

Närmare Bosa finns på Sinishalvön nästintill lika spektakulära stränder, kolla till exempel in byn Putzu Idu. Men det går även utmärkt att njuta av havet redan vid Bosas stränder, Bosa Marina, med mörk, lätt radioaktiv sand.

Såväl nämnda Sinis som trakten innanför Oristano-bukten är som det franska området Camargue i miniatyr där flamingos stundtals rosafärgar himlen över de utdikade forna träsklandskapen. Extra udda är känslan om man ser den himlen ovanför den besynnerliga byn San Salvatore där Clint Eastwood spelade in sina spagetti-westerns på 1970-talet. Eller så struntar man i alla former av luffande. Tar det lugnt i Bosa.

Kanske promenerar längs den lilla floden Temo, öns enda segelbara. Om man inte bara njuter av den vilsamma stämningen i Bosas trånga kullerstensgränder. Ett vältempererat glas Malvas, det lokala vinet, på ett kafé i de gamla kvarteren, Sa Costa. Det går att ha det bra mycket värre.

Runt Sardinien finns en mängd fantastiska stränder. På Costa Smeralda – Smaragdkusten – är vattnet kristallklart.

Källa:aftonbladet.se